Förlossningshistoria

05 Jan, 2012 - 16:26 ♡ Vardag

Det hela började på julaftonsmorgonen omkring 04.30 då jag vaknade och kände av en smärta som inte var lik något jag känt tidigare. Den kom med ungefär 10 minuters mellanrum så jag förstod ju att det var förvärkar som börjat komma igång, för några riktiga värkar kände jag förstås att det inte var. Jag klev i alla fall upp, var alldeles för förväntansfull för att kunna sova. Tog en dusch och la mej på soffan för att vila lite.

Vi åkte och åt julfrukost hos pappa, sen vidare hem för att vila en stund innan vi åkte vidare till mamma för julmat och presentöppnande där. Hela dagen och kvällen hade jag förvärkar, med ungefär 6-8 minuters mellanrum. Vi åkte hem redan vid 20.00 för att vila lite, men vid 01.00 kom vi fram till att jag ändå hade för ont för att kunna sova så vi ringde till förlossningen och frågade om vi inte kunde få komma in för en sovdos - och det fick vi tack och lov :)

Dom gjorde en CTG och jag var öppen 2 cm, hade såklart inte förväntat mej mer - jag visste ju att det inte var dom riktiga värkarna. Vi fick i alla fall sova och på morgonen när jag vaknade var värkarna nästan borta. Vi fick ändå göra en till CTG och dom bestämde sej för att skicka hem oss vid 15-tiden. Jag blev jätteledsen men förstod ju också att det inte var mer som kunde göras, hade ju i princip inga värkar alls. Men vi stannade kvar på sjukhuset, åt lunch och gick omkring litegrann för att se om det skulle komma igång igen. Det var tur att vi stannade för vid 16-tiden så startade värkarna igen, och var betydligt ondare än tidigare. Strax före 17.00 var vi tillbaka på förlossningen, då hade jag så ont att jag inte klarade mer utan smärtlindring - trodde jag ;)

Här hade jag väldigt ont.

Värkar, den sista där var värken från helvetet som aldrig ville ta slut.

Fick göra ytterligare en CTG, som jag verkligen inte gillade. Att ligga stilla på rygg i 30 minuter är ingen höjdare när man har så ont. Efter kurvan gjordes en kontroll och jag var öppen 7 cm. What?! Jag och Markus blev båda jättechockade och trodde inte alls att det gått så långt och så snabbt. Blev tillfrågad om jag ville ha EDA men jag tackade nej, än var det ju länge kvar och jag ville spara det lite tills den värsta smärtan skulle komma. Bestämde mej för att ta ett bad istället. Badet var jätteskönt och avslappnande, och jag låg där i 20 minuter innan jag kände en heeeelt annan smärta och ett tryck utan dess like. Drog i larmsnöret som hängde i badet och när undersköterskan kom in så sa jag att "Han kommer nog nu!". Hon frågade om jag ville ligga kvar i badet eller gå till rummet. Vaaa? Han kommer nu, jag kan inte ligga kvar här ju!

Vägen till rummet var inte trevlig, hann ha 3 krystvärkar och jag ville bara trycka på vilket jag inte fick. Det var enda gången jag kände att "Jag kommer inte klara det här". Var tvungen att bli undersökt först också så varje värk fick jag bara hålla tillbaka utan att krysta. Det var INTE kul för det enda kroppen ville var att krysta! När barnmorskan konstaterat att jag redan var öppen 10 cm var det bara att köra på. Jag tycker att krystvärkarna var HEMSKA. Jag skrek rakt ut tills barnmorskan bad mej försöka vara tyst och använda energin till att krysta istället och det gjorde jag. Tyckte även det gjorde så ont där nere när barnmorskan töjde för att jag inte skulle spricka, skrek till henne och var så arg. Men 20 minuter senare var han här, lilla Milo :) Fick sy två ytliga stygn men det var allt. 

Min upplevelse av förlossningen kan ju inte ha blivit bättre, det gick så fort att jag inte hann ta någon smärtlindring alls. Anledningen till att det gick så fort var mest troligt för att jag var så sjukt avslappnad hela tiden, redan på rummet innan vi gick till förlossningen så var jag sjukt fokuserad. Varje värk som kom andades jag mej igenom och tänkte inte på något annat än att komma över dom där "trappstegen" av smärta. Det ondaste enligt mej var som sagt krystvärkarna, fast dom var så pass korta jämfört med dom andra värkarna och barnmorskan var otroligt duktig på att förklara hur jag skulle göra för att det skulle gå bättre.

Jag kan absolut tänka mej att föda igen, det är en så otrolig upplevelse och jag är så glad att jag fått uppleva det!